Det har blivit en tradition att fira mammas födelsedag med en rutt till Österlen. Och besöken brukar bli: 1. Eckerlunds i Tomelilla. Perfekt shoppingväder, en störtskur kom lämpligt nog just då. En snygg tunika inköptes. 2. Ingelstakalkon. Inköp där med. Pappa ville luncha där men blev nedröstad. 3. Olof Viktors. God fika. Vi köpte hem gott surdegsbröd. Vi fick hoppa mellan vattenpölarna på innergården, en ny omgång störtskur uppstod. 4. Ystad. Hälsa på mormor och pappas bror. 5. Sjörup. Hälsa på farmor och farfars grav.
Mormor är snart 101 år, har varit ett paket i många år sen ett antal strokes och hjärnblödningar. Hör knappt, ser dåligt, är halvt förlamad. Men inuti är hon frisk! Och blir uppenbart frustrerad när hon inte kan kommunicera. Jag är inte så ofta och hälsar på vilket jag kan ha dåligt samvete för. Även denna gång.
Hon kände igen mig, och hon började signalera att hon ville något. "Am" sa hon och pekade mot sitt sällskapsrum. Kram tänkte jag, så det fick hon. "Am" fortsatte hon igen efter kramen. Ram? Tavlor plockades ner och visades. "Nää". Foton? "Nää". Väggklocka? "Nää". Hon ritade i luften en fyrkant runt sig. Det enda som var kvar var guldspegeln. "Jaa". Den skulle jag ha, tyckte hon. Jag blev yberkluven, jag kommer inte dit för att samla på mig arvegods. Men tar jag inte emot den är jag ju otacksam. Säger jag att den kan hänga kvar tills... well, vad är det man vill förneka? Jag tog den med mig, jag tror att hon blev glad. Hon vill avsluta och ha allt avklarat innan hon lämnar oss för gott.
Vad är det för liv, en enda lång väntan till slutet. Så vill inte jag dö, men jag vill heller inte trycka på "knappen", även om jag vet att det är det hon vill. Farmor dog hastigt, i sitt hem. Precis som hon ville.
Därefter åkte vi till min farbror och där dök även min kusin upp med sambo. Fem år sedan jag träffade Gunilla sist. Vi umgicks mycket när vi var små, det hände alltid saker ute på landet med en pojkflicka.
Dagen blev mer minnesvärd än väntat. Det känns bra!
